Problemet genomströmning i ingenjörsutbildningen

Det behöver inte vara något enskilt fundamentalt fel – något riktigt korkat som vi bara behöver komma på och sedan snabbt lösa. Det borde hur som helst inte vara något att förbryllas över om inte samtliga 13000 som antogs (av totalt 17000 förstahandssökande) till en ingenjörsutbildning nu i höst lämnar högskolan med examen. Varför?

• Det är rätt svårt.
• Det är tidskrävande.
• Det är tidspressat.

Man kan tillägga:

• Några studenter vet inte vad de ger sig in på. Lockade men inte laddade.
• Några vet inte ännu vad de egentligen vill.
• Alla har inte en rimlig förkunskapsnivå – särskilt matematiken är en stötesten – och de har det definitivt inte bara för att de antagits på de villkor lagen ställer upp eller som de tolkas.
• Alla delar av programmen är inte lika bra, eller lika bra för alla.
• En del får (något) jobb innan de är klara.
• Andra plågas av att tvingas flytta från det ena tillfälliga boendet till det andra.
• Några måste av ekonomiska skäl jobba väl mycket vid sidan av studierna.
• Några har privata bekymmer helt orelaterade till utbildningens krav och innehåll eller till deras egna förutsättningar.

Den relativa ersättningen per student har också sjunkit, till följd av mycket teoretiska antaganden om utbildningarnas ”produktivitetsutveckling”. Ett annat skäl som brukar anföras är att förändringar i grund- och gymnasieskolan, oavsett vad man anser om dem, inte har haft sin motsvarighet i högskolan.

En del av detta kan åtgärdas, annat i vart fall påverkas, och en del kan vägas in vid antagningen, men det gäller långt ifrån allt.

Så har inte heller genomströmningen de senaste fyrtio åren kommit i närheten av 90 procent – om den någonsin gjort det (rykten säger att så var fallet någon gång på 60-talet). Faktum är att redan på 80-talet förlängdes civilingenjörsutbildningen med en termin, till 4 ½ år, i ett försök att komma tillrätta med studieavbrotten. Om det lyckades? Tveksamt. Dåvarande SAF (i dag Svenskt Näringsliv) skrev 1994 i Teknisk kompetens för framtidens företag:

”Civilingenjörsutbildningen har de senaste åren byggts ut kraftigt, från 4 100 hösten 1990 till 5 050 hösten 1993. Antalet intagningsplatser behöver därför inte ökas. Problemet är istället att genomströmningen är för låg, ca 65%.”

Sedan början av 00-talet sjönk genomströmningen istället ytterligare. I dag, med en genomströmning på programmet på 51 procent för civilingenjörer och 46 procent för högskoleingenjörer, är det ett faktum att 65 procent skulle anses vara högt. Antalet nybörjare till civilingenjör är dock ännu högre nu, och har de senaste åren legat kring 7 000. Samtidigt med SAF:s rapport började också uppbyggnaden av högskoleingenjörsutbildningarna, som i dag har 4 000–4 500 nybörjare.

En genomströmning på två tredjedelar vore dock inte ett orimligt mål. Men det är alltså inte givet att det är 2/3 av hur många som helst, eller av så många som de 13000 som antogs i höstas (eller de ca 11 500 som verkligen påbörjar studierna).

[Det blir mycket text i telefonen, jag vet. Men nu är du drygt halvvägs!]

Det har också alltid funnits en idé om att det är minst lika viktigt att visa att man klarar av studierna som exakt vad det är man klarat av. Den idén har kritiserats för att vara en kvarleva från pluggskolan, ett meningslös stålbad för stålbadets skull. Det är knappast förvånande, menar dessa kritiker, att studenter hoppar av tuffa studier, utan sammanhang, i något man aldrig har anser sig ha användning för i arbetslivet.

Jag höll på att skriva ”yrkeslivet”, men det vore att ha en förenklad syn på vad ingenjörer arbetar med. Ingenjörer finns inte i ett yrke, eller ens i ett dussintal. Jobben behöver inte heller vara särskilt tekniska. I själva verket har en del ingenjörer aldrig ens haft för avsikt att arbeta med det de tycks vara utbildade för: utveckling och kvalificerad tillämpning av teknik. För andra lockar annat än ren teknik redan under studierna eller efter första jobben (och då spelar det väl knappast någon roll hur många de är). Det är därför inte märkligt att ibland höra utsagor som: ”Jag använder bara tio procent av det jag lärde mig i utbildningen”. Å andra sidan kan den mer insiktsfulle då leende höras replikera: ”Problemet är man inte i förväg vet vilka tio procent”.

Likafullt är mitt intryck att ingenjörer oavsett arbete är stolta över att ha klarat av studierna, hur absurda delar av dem i efterhand än kan förefalla. Det gav dem det självförtroende och den metodträning de behövde för att ta sig an…vad det än är de nu håller på med. ”Klarade jag studierna, klarar jag det här”.

Det sista är inte oväsentligt. Samma tanke har nämligen arbetsgivare, finansiärer och samhället i stort. Det betyder att ingenjörer också får möjlighet att visa vad de klarar. Och när de sedan gör det, ges den här föreställningen ytterligare kraft, i vad som ändå måste sägas vara en positiv spiral.

Ingenjörsutbildningarna behöver självfallet vara moderna och de ska hålla hög kvalitet. Trots vad som ofta påstås utvecklas de också ständigt. Men det är viktigt att komma ihåg att det är utbildningar för vuxna. Unga vuxna, men vuxna. Det sista de behöver är en grundskoleliknande situation, då vi får se tidningsrubriker som:

”Ingenjörsstudenten Olle fick inte det stöd han hade rätt till.”

Det finns därför skäl att stanna upp och tänka efter ordentligt, innan man börjar skruva på helt fel skruvar i vad som – faktiskt – är och har varit a winning team för Sverige.

För en sak vet vi: Förväntningarna på vad ingenjörerna ska lösa med teknikens hjälp är enorma, och med klimatpåverkan och hållbarhet i fokus blir de inte mindre.