”Lär av danska modellen för vindkraft till havs”

Klicka här för att läsa debattartikeln på SvD.se 

Havs- och vatten­myndigheten i dagarna över en utredning om hur man kan underlätta för havsbaserad vindkraft. Det är välkommet men det är mycket som behöver komma på plats för att det ska snurra till havs.

Den nya regeringen vill se investeringar i kärnkraft. Gott så, för vi behöver mer planerbar fossilfri energi. Men för att täcka de ökade behov av el som behövs till 2030 räcker det inte med snabbspår för kärnkraft. Havsbaserad vindkraft har stor potential och går relativt fort att få på plats, men tillstånden möter motstånd.

Havsbaserad vindkraft bjuder stora möjligheter och kan bli en viktig del av den framtida elförsörjningen. Om den får chansen. I Danmark är detta redan verklighet och havsbaserad vindkraft står för 9,2 terawattimmar vilket är en fjärdedel av Danmarks totala elproduktion. Det kan jämföras med Sverige där havsbaserad vindkraft står för en bråkdel med de 0,7 terawattimmar som producerades 2021.

En aktuell pusselbit i detta är kostnaderna för att ansluta till transmissions­nätet. Exakt hur mycket staten ska stå för kan diskuteras men konkurrens­neutralitet med Tyskland och Danmark är viktigt. Svenska kraftnät fick tidigare uppdraget att bygga sex anslutnings­punkter till havsbaserad vindkraft. Detta beräknas kosta 30–42 miljarder kronor samt ge 40 terawattimmar havsbaserad elproduktion per år. Det är ungefär vad Svenska kraftnät räknar med att elproduktionen behöver öka med till 2030. Investeringen i anslutningar kan ställas i relation till de 55 miljarder ur Svenska kraftnäts kassa som regeringen betalar ut i kontantstöd för höga elpriser. Men som vi visar i vår nya rapport räcker det inte med att subventionera byggnationer av anslutnings­punkter. Den stora broms­klossen är tillstånds­processerna.

Problemen med dagens tillstånds­process är flera. Ett av de större är det decentraliserade tillvägagångs­sättet där ansvaret delas mellan olika myndigheter, med oklara gränser och avsaknad av struktur för hur ansökningarna ska hanteras. Därtill kan flera intresserade exploatörer söka tillstånd för samma område med påföljande kostnader, men där endast en får bygga. Kriterier för urval av vem som ska få bygga saknas också. Dessutom kan Försvars­makten stoppa projekten i ett sent skede där mycket tid och pengar redan lagts. Det saknas också tidsgränser för hur lång tid en beredning av en ansökan får ta. Kommuner som upplåter kuststräcka får i nuläget ingen kompensation, vilket även är fallet för vindkraft på land. Sammantaget leder detta till att det inte beviljas några tillstånd och därför inte byggs någon havsbaserad vindkraft alls i Sverige.

Det räcker med att lyfta blicken över Öresund för att hitta lösningar. Danmark har en centraliserad modell där en myndighet, Havsplane­sekretariatet, har totalansvar för tillstånds­givning. Försvaret finns med tidigt i processen och är med och pekar ut lämpliga områden som sedan fördelas i en auktion. Det ger en snabb tillstånds­hantering där den som vinner auktionen får exklusiv rätt att börja bygga. Kommun­invånarna kan få kompensation på olika sätt, till exempel genom möjligheten att bli delägare i vindkraft­verken och ta del av vinsterna med den gröna omställningen. Genom att de ersätts för värde­förluster som uppstår genom anläggningarna nära dem, byggs också en positiv attityd till att bygga vindkraft på deras bakgård eller efter deras kust. Det finns också ett långsiktigt perspektiv med satsningar på forskning kring lagring av vindenergi på så kallade energiöar.

Ett tydligt exempel på skillnaderna mellan Sverige och Danmark är Kriegers Flak som är ett gräns­område till havs mellan länderna. Tiden från ansökan till färdig­ställande av en vindkraftpark förväntas vara 17 år kortare i Danmark.

Potentialen i den danska delen av Nordsjön beräknas till 35 gigawatt installerad effekt fram till 2050. Sverige har samma utgångsläge men det går i dagsläget inte att utnyttja möjligheterna när tillstånds­processen ser ut som den gör.

Det som behöver göras är:

• Tillsätt ett snabbspår, i likhet med kärnkraften för etablering av havsbaserad vindkraft i svensk ekonomisk zon.
• Inför en centraliserad tillståndsgivnings­process och ge en myndighet på nationell nivå ett ansvar att ta fram områden ur ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart perspektiv och integrera Försvars­maktens behov.
• Inför ett auktions­system med liknande villkor som Danmark och Tyskland där staten ansvarar för en del av anslutnings­avgiften. Ta samtidigt hänsyn till de ansökningar som redan finns när den nya nationella planerings­modellen införs.
• Sätt en maxtid för att ge tillstånd för havsbaserad vindkraft i Sverige. EU-kommissionens rekommendation är maximalt två år, en bra målbild för Sverige.
• Säkerställ en kommunal kompensation för havsbaserad vindkraft, liknande dansk modell.
• Bygg upp ett ömsesidigt forsknings­samarbete med Danmark inom lagring av elenergi från havsbaserad vindkraft. Förbättrade lagrings­tekniker ökar tillförlitligheten hos havsbaserad vindkraft som energikälla.

När vi frågar våra studerande­medlemmar varför de vill bli ingenjörer svarar många att de vill bidra till klimat­omställning och teknik­ledarskap. Företagen är redo, men utan lösningar på tillstånds­krånglet riskerar Sverige att bli blåst på energi, lägre elpriser, klimat­omställning och en stor mängd nya jobb. Det är hög tid att reformera tillstånds­processen för havsbaserad vindkraft enligt dansk modell.

Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer