Inflationen är högre än på mycket länge. Den påverkar hela samhället och därmed också arbetsmarknaden inte minst diskussionen om den kommande avtalsrörelsen, och i nästa steg de lokala löneförhandlingarna.
Den höga inflationen gröper ur löntagarnas köpkraft. Köpkraften riskerar också att dämpas ytterligare och inflationen att öka om företagen agerar kortsiktigt och höjer priserna. Samtidigt räknar de flesta med att inflationstakten under de närmaste åren kommer att sjunka mot mer normala nivåer. Än så länge finns det inga starka skäl att tro att den långsiktiga inflationen kommer ligga på betydligt högre nivåer än under de senaste 20 åren. Men den avgörande faktorn här är att Riksbanken återskapar förtroendet för inflationsmålet.
Vi befinner oss i ett tufft läge när vi nu inleder avtalsrörelsen och många ställer sig frågan om vi kommer att kräva kompensation för inflationen. Vår målsättning är långsiktigt hållbara reala löneökningar som ger medlemmarna mer pengar i plånboken över tid, men att jaga inflationen är inte rätt väg för att uppnå det.
De lokala avtalen för ingenjörer är skrivna så att lönerna sätts i förhållande till lokala förutsättningar på arbetsplatsen, måluppfyllnad och hur den enskilde presterar. Avtalen innehåller inga fastslagna nivåer, utan ska anpassas efter de lokala förutsättningarna.
Inga löneavtal i Sverige innehåller några garantier för kompensation för inflation. Men det avtalen däremot säger är att om verksamheten går bra ska det ge ordentligt utslag på lönerna.
Mot den bakgrunden rekommenderar Sveriges Ingenjörer inte att den enskilde lyfter den höga inflationen i lönesamtal med arbetsgivaren. En arbetsgivare har ingen skyldighet att ta hänsyn till det vid lönesättning. Det omvända: att en låg inflation ska ge låga individuella löneökningar är inte heller önskvärt.
Alla parter ska dock tillsammans verka för en god löneutveckling på lång sikt och främja anställningstryggheten.
Vi kan också konstatera att arbetslösheten bland ingenjörer är rekordlåg och efterfrågan på ingenjörer fortsatt hög, säger samhällspolitisk chef på Sveriges Ingenjörer.
samhällspolitisk chef på Sveriges Ingenjörer
Medan arbetslösheten för landet som helhet har stigit ligger ingenjörernas arbetslöshet kvar på mycket låga 0,9 procent av Sveriges Ingenjörers medlemmar: den lägsta siffran på över tio år. Än syns inte någon effekt av inflation eller kommande lågkonjunktur i arbetslöshetssiffrorna.
– Rekordlåg arbetslöshet bland ingenjörer och en mycket hög efterfrågan i vissa branscher talar sitt tydliga språk: vill företagen ha rätt kompetens måste de vara beredda att betala för den, säger Johan Kreicbergs.
På ett samhällsekonomiskt plan vill Sveriges Ingenjörer att arbetsgivarna ska lyfta blicken från den senaste kvartalsprognosen. Samhällets behov av duktiga ingenjörer kommer inte att minska, tvärtom. Det finns en stor förväntan på att tekniken och ingenjörerna ska bidra till att lösa några av våra största samhällsutmaningar som energiproduktion, elektrifieringen av transporter och digitaliseringen av tjänster.
Under 1970- och 1980-talen försämrades Sveriges konkurrenskraft kraftigt jämfört med konkurrentländerna till följd av höga löneökningar. På det följde en rad devalveringar, nedskrivningar av kronans värde jämfört med andra valutor, vilket bland annat ledde till att inflationen ökade när alla importvaror blev dyrare. Löneökningarna förblev trots det höga, men eftersom inflationen också var hög skedde ingen ökning av människors reala inkomster. Folks ekonomi blev inte bättre.
Löneökningarna gjorde att inflationen låg kvar på en hög nivå, vilket återigen ledde till krav på höga löneökningar. Svensk arbetsmarknad hade hamnat i en pris- och lönespiral som inte gynnade någon.
Under den stora ekonomiska krisen i början av 1990-talet växte det fram en samsyn om att spiralen måste brytas. När Riksbanken 1993 formulerade sitt inflationsmål på 2 procent var syftet att stabilisera inflationen och inflationsförväntningarna.
Några år senare, 1997, tecknades mellan parterna det så kallade Industriavtalet som omfattar stora delar av den internationellt konkurrensutsatta sektorn i Sverige. Idén är att i första hand exportindustrin ska bestämma nivån – vara normerande – för resten av arbetsmarknaden. Grundtanken är att behålla svensk exportindustris konkurrenskraft och arbetstillfällen genom att arbetskraftskostnaderna inte ökar snabbare i Sverige än i konkurrentländerna.
Industriavtalet i kombination med Riksbankens inflationsmål har fungerat. Dessutom har produktiviteten ökat kraftigt de senaste 25 åren. Pris och lönespiralen har brutits och framför allt: de reala lönerna har stigit med cirka 2 procent årligen sedan 1997. Privatekonomin har därmed stärkts för alla som arbetar i Sverige.