Ingenjörgruppernas organisering

Under tema Organisering berättar vi om ingenjörernas organisationshistoria (med fokus på Sveriges Ingenjörers föregångare).

Svenska Teknologföreningen, STF, startade som studentförening på Teknologiska Institutet (nuvarande KTH) i Stockholm år 1861 under namnet Utilitatis Veritatisque Societas. STF, som namnet blev 1888, var den största professionsföreningen för ingenjörer under 1900-talet med en bred verksamhet.

Student- och yrkesföreningar var från början koncentrerade på att förbättra medlemmarnas studieförhållanden och frågor om ökad kvalitet runt utbildningen och fortbildning. Med involverades föreningarna i frågor som gällde arbetsplatser, anställningsförhållanden och partiell arbetsförmedling. Föreningen bistod den enskilde medlemmen med direkta råd. Något förhandlingsstöd med fackliga mått mätt gavs inte.

Facklig organisering inom tjänstemannagrupper, särskilt ingenjörer, började så tidigt som under sent artonhundratal. Vid den tiden var det lika riskabelt för de tjänstemän som ville organisera sig, som det hade varit för arbetarna när de började organisera sig.

Ingenjörers utbildningsvägar och ingenjörsutbildningar startade med industrialiseringens intåg. På KTH gavs en teoretisk teknisk undervisning på universitetsnivå. År 1915 blev civilingenjör officiell examenstitel för alla högskoleutbildade ingenjörer.

Sveriges Civilingenjörsförbund, CF startade med en interimsstyrelse 1952. 1954 sjösattes bildandet och 1957 skedde anslutning till Saco.

Tekniska Läroverkens Ingenjörsförbund, TLI bildades 1941. Anslutning till Saco skedde 1967. Namnbyte skedde 1989 till Ingenjörsförbundet.

STF gick samman med CF 1974 under namnet Sveriges Civilingenjörsförbund CF-STF. År 1981 togs -STF bort från namnet.

CF hade 101 000 medlemmar år 2005 . För att bli medlem skulle man vara eller studera till civilingenjör.

Sveriges Ingenjörer bildades 2007, då CF gick samman med Ingenjörsförbundet.

Sveriges Ingenjörer är fackförbund och intresseorganisation för landets högskoleutbildade ingenjörer. Med 162 000 medlemmar (år 2022) är vi näst största förbundet inom akademikerfederationen Saco.

Originalhandlingar ur arkivet

Vill du studera originalhandlingar ur ingenjörs­historiska arkiv? Under avdelningen Arkivet finns en mängd digitaliserade källdokument som kan öppnas direkt på webbplatsen!

Skapad 2011-05-18. Ändrad 2022-12-07.

Student- och yrkesföreningar

Med sammanslutningen Svenska Teknologföreningen (STF) och dess föregångare Utilitatis Veritatisque Societas (U.V.S.) 1861 och Föreningen T.I. 1862 började civilingenjörerna gå samman kring sina yrkesområden. Yrkesföreningarna blev med tiden involverade i allt fler frågor för medlemmarna. Flera av föreningarna hjälpte till med att bistå medlemmar med frågor i anställningen och med partiell arbetsförmedling innan anslutning skedde till de nya fackföreningarna från 1950-talet och framåt.

Dessa föreningar, som var bildade inom ramen för skolan och dess värld, var till att börja med renodlade student (kamrat-) föreningar . Föreningarnas medlemmar var elever och utexaminerade. Intresseområden var bl.a. att bevaka att utbildningarna höll hög kvalitet. Föreningen hjälpte till att underlätta övergången från studier till yrkeslivet genom aktiv arbetsförmedling. Krafter sattes in för att säkra fortbildning inom respektive profession. Även studentikosa samkväm anordnades.

Inom Tekniska Skolan i Stockholm startade föreningen Tekniska Föreningen MS 1893. MS var förkortning av Maskinyrkesskolan. Inom föreningen blev varje medlem titulerad med MS, examensort och examensår. Ursprunget till skolan var, när Nils Månsson Mandelgren 1844, öppnade "Söndagsritskolan för hantverkare". Skolan övertogs året därpå av den nybildade Svenska Slöjdföreningen. Efter omorganisation 1876 byttes namnet till Tekniska skolan.

Dessa studentföreningar hade den gemensamma utgångspunkten att inte engagera sig fackligt. Den riksomfattande fackliga organiseringen inom tjänstemannaområdet växte fram från 1920-talet och framåt. Facklig organisering av tjänstemän var riskabelt, lika riskabelt som det hade varit för arbetarna andra hälften av artonhundratal och i början av nittonhundratalet. Det var först med ”Lag om förenings- och förhandlingsrätt” 1936, som tjänstemännen i ökad omfattning började organisera sig fackligt.

Det är studerandeföreningarna som initierar organiseringen av fackförbund inom det akademiska området. MS-föreningarna tar initiativ 1941 till bildandet av Tekniska Läroverkens Ingenjörsförbund, TLI. TLI etablerar facklig verksamhet huvudsakligen på det offentliga området. Man lyckas inte med att få kollektivavtal på det privata området.

Alfred Nettelbrandt anställdes som ombudsman för studentföreningarna Svenska Väg- och Vattenbyggares Riksförbund (SVR) och Svenska Elektroingenjörers Riksförbund (SER) 1950. SVR och SER är aktiva när initiativet tas till att starta Sveriges Civilingenjörsförbund, CF. CF startar 1954 och Alfred Nettelbrandt blir CF:s första ombudsman. Mellan åren 1967 till 1980 är han CF:s förbundsdirektör.

För föreningarna var fortbildningen inom respektive professioner viktigt och ett sätt att trygga detta var att utge tekniska tidskrifter. Teknisk Tidskrift utgiven av Svenska Teknologföreningen är ett exempel på detta.

Skapad 2011-10-21. Ändrad 2011-11-20.

Facklig organisering

Tjänstemännen, särskilt ingenjörer med korta utbildningar, började organisera sig fackligt på enskilda företag redan i slutet av 1800-talet. Vid den tiden levde de tjänstemän som ville organisera sig, lika riskfyllt med sin anställning, som arbetarna hade gjort när de organiserade sig. Tjänstemännens organisering satte fart först med Lagen om förenings- och förhandlingsrätt, 1936.

År 1889 startade en tjänstemannaklubb på Kockums Mekaniska Verkstad i Malmö (KMV). 1919 utarbetade klubben underlag för att initiera en riksomfattande organisation för tjänstemän. Den 12 mars 1920 ställde tjänstemannaklubbens verkmästare vid KMV frågan ”Vilka är tjänstemän inom verkstadsindustri”? Mötet den 6 april 1920 kom fram till att ”Tjänstemän äro sådana personer, som utföra ritkontors- och affärskontorsgöromål, verkstadschefer och verkmästare”.

Kallelse för att bilda en riksomfattande organisation skickades ut och möte hölls i Jönköping den 21 och 22 juni 1920. Ordförande vid mötet var KMV:s ingenjör Gustaf Orrghen. Mötet beslutade att bilda den preliminär förening ”Sverige Verkstäders Tjänstemannaförening” (SVT). Detta blev den första genuina fackföreningen för tjänstemän i Sverige.

Den 19 december 1920 sammanträdde den nyvalda överstyrelsen och den 19 mars 1921 sammanträdde riksstämman och fackföreningen SVT trädde i funktion.

1931 framfördes önskemål från flera SVT-avdelningar att medlemsrekryteringen skulle utökas till att omfatta övriga grupper av tjänstemän inom industrin. Överstyrelsen (verkställande utskottets protokoll den 4 januari 1931) beslöt enhälligt med hänvisning till stadgarna, paragraf 3 mom 3, att ”medlemskap skall utan förbehåll eller inskränkningar kunna förvärvas av varje tjänsteman, manlig eller kvinnlig, som är anställd inom den svenska industrin”. Detta var starten för facklig organisering av samtliga tjänstemän på ett och samma företag.

SVT startade med att organisera enligt industriförbundsprincipen inom tjänstemannaområdet, även ibland benämnt att organisera vertikalt. Inom Landsorganisations (LO:s) förbund är det industriförbundsprincipen som dominerar vid organisering av arbetare.

Grundtanken var att sammanhållningen och slagstyrkan blev bättre och mer effektiv om samtliga anställda på ett och samma företag och inom sitt avtalsområde, var organiserade inom samma fackförening.

Civilingenjörerna var i allmänhet inte fackligt organiserade, de hade ofta chefsställning och många civilingenjörer var företagsledare eller grundare och ägare av företag. I sin egen förening STF (Svenska Teknologföreningen) möttes civilingenjörerna över teknikfrågor, standardisering, industriell utveckling, myndighetsutövning samt givetvis den kamratliga samvaron som hade grundats under den sammanhållna studietiden på de tekniska högskolorna.

I början på 1930-talet började yngre civilingenjörer dock göra lönestatistik och inför löneförhandlingarna 1951 (1949-50 rådde allmänt lönestopp i landet) organiserade de små riksförbunden för Väg- och vattenbyggare respektive Elektroingenjörer en förhandlingsavdelning med en anställd ombudsman, socionomen och juristen Alfred Nettelbrandt.

1954 bildade Alfred Sveriges Civilingenjörsförbund, CF. Därmed kunde civilingenjörerna organisera sig fackligt enligt yrkes- eller utbildningsprincipen, ofta kallad den horisontella organisationsprincipen. Homogeniteten av medlemmar med likartad utbildning och befattningsutveckling skulle ge bättre sammanhållning och mer fokus på civilingenjörernas hjärtefrågor i arbetslivet, än vad som kan ske i en heterogent sammansatt organisation av yrken och grupper.

Landsorganisationen i Sverige, LO bildades 1898 på initiativ av förbunden inom arbetarkollektivet. Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF bildades 1902 som svar på LO:s bildande. I "Decemberkompromissen" 1906 får arbetarna rätt att organisera sig och träffa kollektivavtal om löner och anställningsvillkor. LO erkänner arbetsgivarnas rätt att leda och organisera arbetet och fritt anställa och säga upp anställda. Saltsjöbadsavtalet, Huvudavtalet SAF - LO, 1938 innebär bl. a. att konflikter skulle lösas direkt av parterna utan inblandning av statsmakten.

Det är först 1942 som motsvarigheten startade på tjänstemannasidan med Avtal om allmänna tjänstemannavillkor, mellan Verkstadsföreningen (VF, numera Teknikarbetsgivarna) och SIF. Fr o m detta genombrott uppstod två avtalsområden på det enskilda området med ett arbetaravtal och ett tjänstemannaavtal. Arbetarnas lönesystem byggde huvudsakligen på timlön och tjänstemännens på månadslön. 1946 tecknade SIF och VF första avtalet om Företagsnämnd, avtalet reviderades 1966 med tillägget att samråd skall ske innan beslut fattas av arbetsgivaren. I detta arbete ingick CF.

SAF och SIF etablerar samarbete om gemensam lönestatistik och befattningsnomenklatur, BNT 1955. Huvudavtalet för tjänstemän ingicks 1957.

På det enskilda (privata) området organiserade SIF den stora tjänstemannaorganisationen, som organiserade tjänstemän inklusive ingenjörer. Det var f ö ingenjörer som tog initiativet att starta den fackliga organiseringen på tjänstemannasidan.

Med företagsnämndsavtalet och dess revision 1966 lades en del av grunden till det som senare kom att bli MBL.

Redan i början av 1950-talet fick CF skriva förhandlingsprotokoll med SAF, men någon självständig förhandlingsrätt tilläts inte av SIF som i enlighet med den vertikala organisationsprincipen ansåg att CF var en onödig organisation. Det kom att dröja ända till 1969 innan CF blev fullvärdig och central part i kollektivavtal på den enskilda sektorn, först genom ett avtal inom konsultsektorn och senare samma år med SAF.

1973 tog SIF:s förhandlingsdirektör Ingvar Seregard initiativet till bildandet av Privattjänstemannakartellen PTK, numera Förhandlings- och samverkansrådet PTK. Stiftare var TCO-förbunden SIF, HTF (Handelstjänstemannaförbundet; 2009 bildade SIF och HTF Unionen), SALF (Sveriges Arbetsledareförbund (numera Ledarna) samt Saco-förbundet CF. 

1992 bildades Förhandlingsrådet SIF-Metall-CF för att samordna förhandlingar mot VF (numera Teknikarbetsgivarna) och det lade i sin tur grunden för Industriavtalet som tecknades 1997 mellan fack och arbetsgivare inom industrin. Samverkan mellan de fackliga parterna i Industriavtalet kallades Facken inom industrin, FI.

I Industrins utvecklingsråd är frågor som utbildning, forskning, innovation och jämställdhet prioriterade. Parterna ska också verka för en ökad kunskap och insikt om industrins betydelse för Sveriges utveckling. En bärande princip för Industriavtalet är att den internationellt konkurrensutsatta sektorn måste vara normen för lönebildningen i Sverige. 

1996 träffade SIF och CF en organisationspolitisk överenskommelse som innebar att SIF släppte på kravet att CF endast tilläts organisera civilingenjörer, och i fortsättningen kunde få rekrytera de treåriga högskoleingenjörerna som då var en ny utbildningsgrupp.

På drygt 160 år har ingenjörernas föreningsliv gått från småskalig kamratlig studentsamvaro till en numera självklar part i den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Skapad 2011-10-24. Ändrad 2023-09-12.

Referenser

Kockums, Kulturarv Malmö

Palmqvist, Göta: Arkivbildare SIF, historik, TAM-Arkiv

Löner inom industrin 2010, Facken inom industrin, juni 2011: www.fackeninomindustrin.se

Hans Samuelsson. Befattningsnomenklaturen - ett system för statistik över tjänstemannalöner, mars 1996, TAM-Arkiv.

Ingenjörers utbildningsvägar

För manufakturens, den tidiga industrins, behov inrättades Teknologiska Institutet 1826, från 1876 blev namnet Kungliga tekniska högskolan i Stockholm (KTH). Chalmers slöjdskola startade 1829. I Sverige introducerades titeln civilingenjör 1844.

De första civilingenjörerna som erhöll utbildningen var "ingenjörer för allmänna arbeten", som då fick sin utbildning vid Högre Artilleriregementet i Marieberg. De hade civil utbildning och civila funktioner men ingick i den militära Väg- och vattenbyggnadskåren. På KTH gavs en teoretisk teknisk undervisning på universitetsnivå. År 1915 blev civilingenjör officiell examenstitel för alla högskoleutbildade ingenjörer.

Eskilstuna, som av många betraktas som vaggan för svensk verkstadsindustri, kom in i ett dynamiskt skede genom tillkomsten av Eskilstuna Fristad år 1771. Mycket av ny manufaktur, tidig industrialisering, etablerades i Eskilstuna. Från 1780-talet fanns redan en barnskola. År 1835 förordnade Kungliga Majestät att skolan skulle ha karaktär av elementarskola med praktisk inriktning. Detta var en grund till det som senare kommer att bli teknisk utbildning inom institut, läroverk och högskolor.

Den svenska industrialiseringen satte fart och hade en stor expansion från 1880-talet och framåt. Från 1918 inrättades tekniska skolor på gymnasial nivå. Dessa bildade det tekniska läroverket, som dels bestod av ett treårigt teknisk gymnasium och dels en tvåårig teknisk elementarkurs. Utbildningen var berättigad till statsbidrag.

Efter andra världskriget hade svensk industri en explosionsartad utveckling när det gäller produktion och ökad utrikeshandel. Under femtio- och sextiotalen var behovet av ingenjörer stort inom industrin. Parallellt med denna utveckling expanderade utbildningsväsendet med flera olika former och skolor för utbildning av ingenjörer. I Stockholm kom att utbildas ett stort antal institutingenjörer. Instituten växte fram parallellt med den ordinarie skolan som var uppbyggd med grund (åttaårig)- real (tre eller fyrårigt)- och läroverksskola. Läroverken benämns från mitten av 1960-talet Gymnasieskola. Fortfarande används titeln läroverksingenjör i vissa sammanhang. Nästa nivå utbildningsmässigt var Högskola för ingenjörer.

Trycket på utbildningsväsendet för att antalet ingenjörer skulle öka var så stor att alla krafter för att utbilda tillräckligt många ingenjörer gjorde att flera nya utbildningsvägar inrättades. Här följer några exempel.

Institutingenjör blev man genom korrespondenskurs (Hermods-NKI), heldagsstudier (Stockholms Tekniska Institut, STI) och/eller kvällsstudier (Stockholms Tekniska Aftonskola, SSTA). Övriga utbildningsinstitut kunde vara Tjänstemännens Bildnings Verksamhet (TBV) och/eller andra folkrörelsers utbildningsverksamhet. Ett flertal institut fanns på orter där stora företag var etablerade. Instituten hade flera år på nacken, ett uppsving uppstod med det klart uttalade målet om fler ingenjörer till industrin. Utbildning var certifierad och till utbildningen medföljde statsbidrag.

Under tiden 1963 till 1971 inrättades skolformen Fackskola. I viss mån var fackskola ett modernare alternativ till praktisk realskola och flickskola. Fackskoleingenjör är den första nivån av ingenjör. Utbildningen omfattade tidigare tvåårig fackskola och fanns med inriktning på ellära, kraft eller byggnation. Då fackskolan upphörde fanns utbildningen kvar i den efterföljande gymnasiereformen. Utbildningen omfattade två års teoretiska studier, med ett praktikår mellan de båda åren. Utbildningen kallades på gymnasiet för tvåårig teknisk linje.

Utbildningssatsningen var mycket framgångsrik. Perioden 1957 till 1967 hade svensk industri en guldperiod. Produktiviteten ökade med över hundra procent under perioden. Mycket av denna prestation byggde på bl. a en snabbt ökad ingenjörskår som var välutbildad. Detta lade grunden till en mycket framgångsrik plattform för landets industriutbyggnad. .

En intressant rapport (not1) presenterades 1966 med hjälp av statistik över ingenjörer från teknisk högskola, läroverk och institut. Beräkning gjordes mellan åren 1955 till 1965. Antalsmässigt redovisades att under perioden hade gruppen nästan dubblerats från drygt tjugotvåtusen (22 000) till fyrtiotretusen (43 000).

Under perioden hade läroverksingenjörerna ökat med hundrasju procent (107 %) till femtontusen (15 000), medan institutingenjörerna ökat med åttioåtta procent (88 %) till tjugotvåtusen (22 000). Civilingenjörerna hade ökat med åttio procent (80 %) till knappt sex tusen (6 000).

Antalet ingenjörer har under tio år, 1955 till 1965, alltså nästan fördubblats genom att öka från drygt 22 000 till 43 000. Det är en snabb expansion, som emellertid bör ses i relation till ökningstalen för tjänstemannagrupperna i sin helhet. Jämför vi exempelvis antalet ingenjörer med totala antalet manliga tjänstemän vid respektive tidpunkter inskränker sig den relativa ökningen till storleksordningen 3 procentenheter (från 21,1 till 24,0 %).

(not1) Ordföranden i TCO:s ingenjörsråd, förste ombudsman Ingvar Seregard, lämnade en rapport till en konferens med Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) med rubriken: ”Ingenjörerna och arbetsmarknaden”, den 25 oktober 1966. Av de prognoser om det framtida ingenjörsbehovet som gjorts har ingen belyst utnyttjandegraden av de yrkesverksamma ingenjörerna. I rapporten redovisas en undersökning av förhållandet mellan utbildning och tjänsteställning för industriingenjörerna under en tioårsperiod. Rapporten noterar att en inte oväsentlig omstrukturering har ägt rum.

Skapad 2011-10-21. Ändrad 2011-11-24.

Arkivkällor

Wesslén, Siw: Eskilstuna i Kungl. bibliotekets okatalogiserade samling, KB

Seregard, Ingvar: Industriingenjörernas utbildning och tjänsteställning, Industritjänstemannen nr11, 1966, sid 10-11.

Nationalencyklopedin

Svenska Teknologföreningen, STF

Svenska Teknologföreningen, förkortad STF, startade som studentförening på Teknologiska Institutet (nuvarande KTH) i Stockholm 1861. Efter ett antal år kunde också yrkesverksamma ingenjörer och arkitekter bli medlemmar och föreningen kom med tiden att bli Sveriges största sammanslutning för ingenjörer.

STF bedrev en aktivt utåtriktad verksamhet – både kring kunskapsuppbyggnad och som påverkansfaktor i samhället. Föreningen ville hävda den högskoleutbildade ingenjörens ställning och den tekniska utvecklingens betydelse. STF fick på flera plan ett stort inflytande i sin samtid. En nästan förbluffande andel av Sveriges framträdande ingenjörer och arkitekter var medlemmar i föreningen. STF fungerade tidigt som viktig remissinstans i en mängd frågor och man tog fram och gav ut en rad tekniska normer. Teknisk Tidskrift som var Sveriges ledande tekniktidskrift blev STF:s eget organ från 1879. Svenska Teknologföreningen fungerade som en utpräglad yrkesorganisation och ägnade sig inte åt någon facklig verksamhet. Detta ändrades då STF gick samman med den fackliga organisationen CF 1974 under namnet Sveriges Civilingenjörsförbund CF-STF. År 2007, 146 år efter att studenterna vid Teknologiska Institutet startat sin teknologförening bildas Sveriges Ingenjörer – SACO:s största förbund med ca 129 000 medlemmar – genom sammanslagning av CF och Ingenjörsförbundet.

Sveriges Ingenjörers äldsta föregångare

Svenska Teknologföreningen, som är en viktig aktör i svensk arkitekt- och ingenjörshistoria, räknas som Sveriges Ingenjörers äldsta föregångare. STF startade 1861 som studentförening på Teknologiska Institutet (nuvarande KTH) i Stockholm under namnet Utilitatis Veritatisque Societas (Samfundet för nytta och sanning). Föreningen tog namnet Svenska Teknologföreningen 1888 efter ett antal tidigare namnbyten; UVS (1861), Föreningen T.I. (1862-1878) och Teknologföreningen i Stockholm (1878-1887).[1] Redan några år efter bildandet kunde också yrkesverksamma ingenjörer och arkitekter bli medlemmar. I de första stadgarna från 1865 kan vi se att föreningen ännu till stor del koncentrerar sin verksamhet på funktionen som kamratförening [2]: [Läs dokumentet under Stadgar och hederskodex i Svenska Teknologiföreningens Arkiv]

Föreningen kom att växa än mer då de båda organisationerna Byggnadssamfundet och Ingenjörsföreningen sammanslogs med STF år 1888 respektive 1891.[3] Ingenjörsföreningen hade instiftat Polhemsfonden 1876 och STF tog genom sammanslagningen också över fonden och utdelningen av Polhemspriset.[4] STF kom med tiden att bli ”en förening av föreningar” där en stor del av verksamheten bedrevs inom olika avdelningar och yrkesföreningar. De allra första var fackavdelningarna för Elektroteknik, Husbyggnadskonst (senare Arkitektur), Kemi- och bergsvetenskap, Mekanik respektive Väg- och vattenbyggnadskonst från 1888 samt avdelningen för Teknisk undervisning från 1892 och Skeppsbyggnadskonst från 1904.[5]Fler avdelningar och yrkesföreningar liksom tematiskt inriktade grupper kom att tillkomma under årens lopp och i STF:s verksamhetsberättelser kan man över tid följa de olika avdelningar respektive föreningar som ingått i föreningen. STF kom – liksom Sveriges Ingenjörer idag – att bli Sveriges största sammanslutning för ingenjörer.

Från spex till normering

STF bedrev en aktivt utåtriktad verksamhet – både kring kunskapsuppbyggnad och som påverkansfaktor i samhället. Föreningen ville hävda den högskoleutbildade ingenjörens ställning och den tekniska utvecklingens betydelse. I stadgarnas ändamålsförklaring från 1954 kan vi läsa att:

STF fick på flera plan ett stort inflytande i sin samtid. Föreningen fungerade tidigt som viktig remissinstans i en mängd frågor och man tog fram och gav ut en rad tekniska normer. I serien Svenska Teknologföreningens Handböcker publicerades från 1891 de normer som föreningen tagit fram och i serierna Svenska Teknologföreningens Handlingar och Meddelanden från Svenska Teknologföreningen utgavs från 1906 en stor del av STF:s ”föreningstryck” med olika former av remissärenden och verksamhetsberättelser.[7]

De publikationer som föreningen gav ut fungerade som ett viktigt språkrör utåt. Teknisk Tidskrift som var Sveriges ledande tekniktidskrift[8] blev STF:s eget organ från 1879 och den än i dag verksamma humortidningen Blandaren började ges ut 1863[9] av studenter inom föreningen. Under Svenska Teknologföreningens arkiv och rubrikerna Teknisk Tidskrift i arkivet och Blandaren finns mer information om tidskrifterna samt skannade exempel ur dessa.

Andra exempel på publikationer är Skrifter utgivna av Svenska Teknologföreningen. Nr 1 i denna serie är Baltzar von Platens och Carl G Munters avhandling Om alstring av kyla som belönades med Svenska Teknologföreningens Polhemsmedalj 1925. Polhemspriset delas än idag ut av Sveriges Ingenjörer ”för teknisk innovation på hög nivå eller för genialisk lösning av ett tekniskt problem”. Som ytterligare exempel kan här också nämnas samlingsverket Gamla svenska städer som gavs ut av STF:s avdelning för Husbyggnadskonst.[10]

Vidareutbildning, platsförmedling och konserter

STF:s verksamhet spände över en mycket stor bredd. Utöver publikations-, kommitté-, remiss- och normeringsverksamheten kan här även nämnas att föreningen från 1930-talet bedrev en relativ omfattande kursverksamhet – från 1950-talet i samarbete med Tekniska Läroverkens Ingenjörsförbund, TLI – och att föreningen under 1930-1940-talen ägnade sig åt platsförmedling för ingenjörer och tekniker genom STF:s Anställningscentral (STA)[11]. I sina föreningslokaler inrymde STF ett eget bibliotek (som börjat byggas upp redan på 1870-talet)[12] och en restaurang. Under ett antal år hade STF också en egen Teknologorkester.[13]

STF spelade även en framträdande roll vid bildandet av en rad andra organisationer och institutioner, t.ex. Sveriges Standardiseringskommission, Ingenjörsvetenskaps­akademien och Tekniska museet.[14]

Umgänget inom föreningen

Vi ska inte glömma bort hur stor vikt man la vid umgänget inom föreningen – både genom kunskapsbyggande aktiviteter och genom mer regelrätta festligheter.

Inom STF och dess yrkesföreningar ägnade man sig åt en omfattande föredrags­verksamhet. Denna kan följas i den löpande rapporteringen från föreningen i Teknisk Tidskrift och i de detaljerade verksamhetsberättelserna – där ofta varje föredragstitel och ibland hela föredrag återges. Också studieresor var ett återkommande inslag och här besökte man en mängd företag och institutioner som knöt an till ingenjörens och arkitektens arbetsfält. Genom redogörelser från resorna, i texter i Teknisk Tidskrift och verksamhetsberättelser samt fotografier[15], kan man få en känsla för vikten av resornas funktion som kontaktnäts- och kunskapsbyggare i relation till den samtida teknikutvecklingen. För en nutida betraktare är kvinnor märkbart frånvarande i föreningsverksamheten. STF framstår i mycket som en utpräglad herrklubb. Det är män som fyller föreningsposterna, håller föredrag och reser på studiebesök i rock och hatt. Det är först vid mer festliga evenemang som det verkar funnits utrymme för kvinnor – då ofta i form av medföljande ”Fru" eller "dam”.

I samband med mötesverksamheten, och då speciellt vid årsmöten eller motsvarande, var även samvaron med mat, dryck och underhållning en viktig ingrediens. Olika former av jubileum firades med pompa och ståt – och ofta deltog framträdande personer som genom sin närvaro kan sägas bekräfta STF:s status i dåtidens samhälle. Exempelvis slog man på stort då STF firade 75 och 100 år. De två jubileumsåren inföll 1936 respektive 1961 och vid båda festligheterna var det högtidssammankomst i Konserthuset följd av festbankett i Blå Hallen i Stadshuset som gällde. Antalet gäster var 1000 respektive 1500 och kungligheter liksom andra representanter från dåtidens etablissemang fanns på plats. I verksamhetsberättelsen från 1936 kan vi läsa att:

För den intresserade finns skannade originalhandlingar i anslutning till tidigare jubileer under Jubiléer och Verksamhetsberättelser.

I samarbete

STF samarbetade med ett mycket stort antal andra tekniska föreningar under sin verksamhetstid och deltog vid en mängd olika teknikermöten, både inom Sverige och internationellt. I organisationens verksamhetsberättelser framgår med tydlighet att man lade stor vikt vid internationella kontakter och samarbeten – de flesta år under 1900-talet rapporteras om detta, från slutet av 1940-talet under egen rubrik. Exempelvis kan vi i verksamhetsberättelsen från 1970 under rubriken ”Kontakter med utlandet” läsa att samarbetet med de nordiska ingenjörsföreningarna sker genom NSK (Nordiska Ingenjörsföreningars Samarbetskommitté), med de europeiska genom FEANI (Federation Européenne d’Associations Nationales d’Ingenieurs) och övriga världen genom WFEO (World Federation of Engineering).[17] Föreningen var även aktiv deltagare i de olika ”ingenjörsmötena”. Redan 1897 anordnade STF det Nordiska Teknikermötet i Stockholm i samband med Konst- och Industriutställningen samma år.[18] Exempel på återkommande teknikermöten där STF deltog var de Nordiska Ingenjörsmötena (NIM) från 1920-talet och Conference of Representatives from the Engineering Societies of Western Europe and the United States of America (EUSEC) från 1948.[19] STF organiserade också ett flertal medlemmar som var bosatta och arbetade utanför Sverige. I STF:s utlandsmatrikel (förteckning över medlemmar bosatta utanför Sverige) från 1967 kan man få en uppfattning om den geografiska spridningen på 1960-talet.

De var medlemmar

I STF:s bevarade arkiv finns många medlemsmatriklar. Vissa år lät man utföra dessa i mer exklusivt format, t.ex. gav föreningen vid sitt 50-årsjubileum 1911 ut en porträttmatrikel och vid 75-årsjubileet trycktes medlemsbiografier i två band över åren 1861-1936.[20] I de olika förteckningarna hittar man flertalet av Sveriges då framträdande ingenjörer och arkitekter. Som exempel kan nämnas Salomon August Andrée, Gustaf de Laval, Gustaf Dalén, Lars Magnus Ericsson, Henrik Thore Cedergren, Baltzar von Platen, Carl G Munters, Hannes Alfvén och Rune Elmquist. Ivar Tengbom, Ferdinand Boberg, Gunnar Asplund och Sven Markelius är exempel på framstående arkitekter som alla varit aktiva inom föreningen. Både Vera Sandberg och Greta Woxén var under kort tid medlemmar i STF. Sandberg blev 1917 Sveriges första kvinnliga ingenjör och Woxén tog som första kvinna i Sverige civilingenjörsexamen 1928.

STF - CF - Ingenjörsförbundet - Sveriges Ingenjörer

Svenska Teknologföreningen hade fungerat som en utpräglad yrkesorganisation och inte ägnat sig åt någon facklig verksamhet. Tvärtom fanns inom STF ett starkt motstånd mot att organisationen skulle driva fackliga frågor. Detta ändrades då STF gick samman med den fackliga organisationen Sveriges Civilingenjörsförbund (CF) 1974. Den nya organisationen tog namnet Sveriges Civilingenjörsförbund CF-STF. År 1981 föll STF bort från namnet vilket nu i förkortad form endast återgavs som CF. År 2007, 146 år efter att studenterna vid Teknologiska Institutet startat sin teknologförening bildas så Sveriges Ingenjörer – SACO:s största förbund med ca 120 000 medlemmar – genom sammanslagning av CF och Ingenjörsförbundet.

Den första tv-utsändningen

I TAM-Arkivs tidskrift TAM-Revy 2010:2 (sid 18) kan man läsa om STF:s och Svenska Elektroingenjörsföreningens (SEIF, avd. inom STF) roll för den första tv-utsändningen i Sverige. I artikeln lyfts arkivmaterial i form av korrespondens mellan Håkan Sterky (SEIF/STF) och T. C. Macnamara från Engelska BBC fram. Textförfattare är arkivarie Peter Wattman som skriver att denna korrespondens visar "en högst intressant inramning (...) av två milstolpar i televisionens utveckling och visar att dokument i STF:s arkiv kan belysa och sättas i sammanhang med en internationell historisk kontext."

Skapad 2011-06-16. Ändrad 2018-02-14.

Tryckta källor

Hansson, Sven A: Svenska Teknologföreningen: de andra femtio åren 1911-1961,Civilingenjörsförbundet1981

Hildebrand, Albin (huvudred.) och Holmberger, Gunnar (red):Svenskt Porträttgalleri, andra serien, 1. Svenska Teknologföreningen 1911, Stockholm 1911

Hoffstedt, W.: Sak- och namnregister till Teknisk Tidskrift årgångarne 1 till och med 22, Stockholm 1896

Holmberger, Gunnar: Svenska Teknologföreningen 1861-1911. Historik utgifven med

anledning af föreningens 50-årsjubileum, Stockholm 1912

Indebetou, Govert och Hylander, Erik (red.): Svenska teknologföreningen 1861-1936 : Biografier. Del 1, Födelseåren 1811-1884, Svenska Teknologföreningen 1937

Indebetou, Govert och Hylander, Erik (red.): Svenska teknologföreningen 1861-1936. Biografier. Del 2, Födelseåren 1885-1914, Svenska Teknologföreningen 1937

Nationalencyklopedin, uppslagsord ”Teknisk Tidskrift”, sid143, band 18, 1995 Höganäs

Teknisk Tidskrift

Svenska Teknologföreningen: Sveriges civilingenjörer, bergsingenjörer och arkitekter 1961, Stockholm 1961

Arkivkällor

Berättelse vid Föreningen T.I.:s tionde årshögtid, i inbundet band märkt Föreningen T.I, Stadgar, årsberättelse förteckning öfver föreningens ledamöter 1865-1878, Svenska Teknologföreningens oförtecknade arkiv, TAM-Arkiv

Fotografier från studieresor finns i den del av Svenska Teknologföreningens arkiv som förvaras i Riksarkivet i Arninge, signum SE/RA/730307/01 K I

Stadgar för Föreningen T.I. antagna å allmän sammankomst den 3 maj 1865, sid 3, Stockholm1865, ur inbundet band: Föreningen T.I, Stadgar, årsberättelse, förteckning öfver föreningens ledamöter 1865-1878, Svenska Teknologföreningens oförtecknade arkiv, TAM-Arkiv

Svenska Teknologföreningens verksamhetsberättelser 1916-1957 (styrelsens berättelser/årsberättelse), i Svenska Teknologföreningens arkiv, 719/B1a Meddelanden från Svenska Teknologföreningen/Svenska Teknologföreningens Handlingar, TAM-Arkiv

Svenska Teknologföreningens verksamhetsberättelser 1958-1971, Svenska Teknologföreningens arkiv, 719/B1b Verksamhetsberättelser och ekonomisk förvaltning, TAM-Arkiv

Svenska Teknologföreningens verksamhetsberättelser 1972-1973, ur pärm märkt ”Arkiv STF 10 STF förvaltning 11 Centralkansli 17 Revision 19 Verksamhetsberättelser”, i Svenska Teknologföreningens oförtecknade arkiv, TAM-Arkiv

[1] Holmberger, Gunnar: Svenska Teknologföreningen 1861-1911. Historik utgifven med anledning af föreningens 50-årsjubileum, Stockholm 1912, sid 12-13, 93-97

[2] Stadgar för Föreningen T.I. antagna å allmän sammankomst den 3 maj 1865, sid 3, Stockholm1865, ur inbundet band: Föreningen T.I, Stadgar, årsberättelse, förteckning öfver föreningens ledamöter 1865-1878, Svenska Teknologföreningens oförtecknade arkiv, TAM-Arkiv

[3] Byggnadssamfundet bildades 1877 och Ingenjörsförbundet 1965, Holmberger 1912, sid 100, 102-105.

[4]Holmberger1912, sid 167-170

[5]Holmberger1912, sid 154-159

[7]Holmberger 1912, sid 184-185

[8]Nationalencyklopedin, uppslagsord ”Teknisk Tidskrift”, sid143, band 18, 1995 Höganäs

[9]Holmberger1912, sid 18

[10]Gamla svenska städer : gator och gränder, hus och gårdar : samlingsverk i bilder jämte förklarande text / utg. af Svenska teknologföreningens afdelning för husbyggnadskonst, Stockholm 1908-1930

[11]Styrelsens berättelser för år 1933, STF Handlingar 263/Meddelanden från Svenska Teknologföreningen årgång 19 nr 28, 1934, sid 16-17, Svenska Teknologföreningens arkiv 719/B1a:3, TAM-Arkiv, TAM-Arkiv samt Styrelsens berättelser över föreningens verksamhet år 1944, STF Handlingar 343/Meddelanden från Svenska Teknologföreningen årgång 30 nr 31, 1945, sid 14, Svenska Teknologföreningens arkiv 719/B1a:6, TAM-Arkiv. Sven A Hansson, Svenska Teknologföreningen: de andra femtio åren 1911-1961, Civilingenjörsförbundet 1981, sid 72-73

[12]Berättelse vid Föreningen T.I.:s tionde årshögtid, sid 10-11, i inbundet band märkt Föreningen T.I, Stadgar, årsberättelse förteckning öfver föreningens ledamöter 1865-1878, Svenska Teknologföreningens oförtecknade arkiv, TAM-Arkiv. Holmberger 1912, sid 173. Biblioteket lades ner på slutet av 1950-talet, Hansson 1981, sid 73-74

[13] Från 1939-1956, Hansson 1981, sid 88.

[14]Hansson 1981, sid 49

[15] Fotografier från studieresor finns i den del av Svenska Teknologföreningens arkiv som förvaras i Riksarkivet i Arninge, signum SE/RA/730307/01 K I

[17]Se exempelvis Svenska Teknologföreningens verksamhetsberättelse 1970, sid 13, 719/B1b Verksamhetsberättelser och ekonomisk förvaltning, TAM-Arkiv samt Hansson 1981, sid 58-60. STF anslöt sig till FEANI 1949.

[18]Svenska Teknologföreningens verksamhetsberättelse/styrelsens berättelse 1897, återgiven i Teknisk Tidskrift, Allmänna afdelningen, nr 13 den 2 april 1898, sid 70-72 i inbundet band år 1898. Holmberger 1912, sid 187

[19]Hansson 1981, sid 58-60. Svenska Teknologföreningen Verksamhet och ekonomisk förvaltning år 1959, sid 7, 719/B1b Verksamhetsberättelser och ekonomisk förvaltning, TAM-Arkiv

[20]Hildebrand, Albin (huvudred.) och Holmberger, Gunnar (red): Svenskt Porträttgalleri, andra serien, 1. Svenska Teknologföreningen 1911, Stockholm 1911. Indebetou, Govert och Hylander, Erik (red.): Svenska Teknologföreningen 1861-1936 : Biografier. Del 1, Födelseåren 1811-1884 samt del 2, Födelseåren 1885-1914, Svenska Teknologföreningen 1937

Sveriges Civilingenjörsförbund, CF

Sveriges Civilingenjörsförbund (CF) bildades 1954 som en medlemsorganisation inom Saco. Under sin historia fram till fusionen med Ingenjörsförbundet växte organisationen till en stark kraft inom Saco.

Omkring sekelskiftet 1900 var akademikerna en välbeställd grupp i det svenska samhället. Studieskulder var inte särskilt vanliga. Men under mellankrigstiden ändrades förhållandena av flera skäl. Ett var att den akademiska utbildningen blev dyrare. Ett annat var att det uppkom ett inslag av arbetslöshet även när det gällde akademikergrupper. De yngre akademikerna – bland dem ingenjörerna – var speciellt utsatta för dessa förändrade förhållanden.

Under 1940-talet uppkom olika akademiska yngreföreningar som drev deras intressefrågor. Det uppkom under denna tid en strid mellan Svenska Teknologföreningen (STF) och de yngreföreningar bland teknologerna som ville organisera sig fackligt. STF ville inte engagera sig i facklig verksamhet utan ville fortsätta att vara en ren intresseförening för civilingenjörer.

De fackliga strävandena bland de yngre akademikerna ledde till att Sveriges Yngre Akademikers Centralorganisation (SYACO) bildades. Denna organisation ledde sedermera till bildandet av Sveriges Akademikers Centralorganisation (Saco) år 1947.

Den 5:e mars 1954 bildades ett gemensamt fackförbund för civilingenjörer - Sveriges Civilingenjörsförbund (CF) . Förbundet bildades genom en anslutning av sex föreningar för högskoleutbildade ingenjörer. Snart anslöt sig ytterligare ett par föreningar till CF. Ungefär hälften av CF-medlemmarna var vid 1950-talets mitt offentliganställda.

Under ledning av Alfred Nettelbrandt kastades CF in i flera tuffa konflikter. Förbundet deltog exempelvis i många skärmytslingar på det kommunala området – från egna nyanställningsblockader i början av 50-talet till motsättningar om konflikträtt och om indragning av lönetillägg. Civilingenjörerna hade liten anledning att vara tillfredställda över sin löneutveckling under denna tid. Avtalsrörelserna kom att ha en utpräglad låglöneprofil. Saco visade att den bibehållna nettolönen i statliga befattningar i mellangrader och lägre grader i mitten av 50-talet var lägre än före andra världskriget.

År 1959 beslöt riksdagen att skärpa både progressiviteten och marginalskatten. Därför framhöll Saco (och CF) att förhandlingarna i fortsättningen måste inriktas på nettolönen – alltså den lön som blir kvar efter skatt.

Facklig verksamhet för tjänstemän i den enskilda sektorn dominerades ursprungligen av Svenska Industritjänstemannaförbundet, SIF. Redan på 20- och 30-talen hade detta – till TCO – knutna förbund organiserat civilingenjörerna fackligt. Konkurrensen om civilingenjörerna var hård efter att CF bildats som en organisation knuten till Saco. SIF, som företrädare för den vertikala organisationsprincipen, menade att civilingenjörerna egentligen borde höra hemma i deras organisation.

Under 1960-talet kom Sveriges Civilingenjörsförbund definitivt att bli en etablerad kraft i den fackliga världen. Medlemstillströmningen var god och inom Saco började CF bli en maktfaktor. Civilingenjörerna hade en utmärkt arbetsmarknad under denna tid. Utbildningskapaciteten hade också byggts ut. Men framför allt inom den statliga sektorn bromsade arbetsgivarna civilingenjörernas löneutveckling. Detta ledde till CFs första öppna konflikt 1966.

1970-talet var en skördetid för de fackliga organisationerna. Under detta decennium sjösattes en långtgående lagstiftning till de anställdas fördel. Nya lagar såsom Lagen om anställningsskydd (LAS) och Medbestämmandelagen (MBL) infördes. Även för CF blev 1970-talet en skördetid. En akut ekonomisk kris för STF 1973 ledde fram till en fusion 1974 – CF-STF (år 1981 upphörde sedan STF-delen av namnet). Utvecklingen medförde att allt fler civilingenjörer anslöt sig till CF. Speciellt kraftigt växte CF inom den enskilda sektorn. Men det tog tid att smälta samman de olika organisationskulturer som kännetecknat STF respektive CF.

Ett nytt fenomen på den fackliga sidan var uppkomsten av Privattjänstemannakartellen (PTK) 1973. CF stöttade energiskt detta nytänkande och stärkte därmed sin position inom Saco. Men det förekom konflikter också under denna tid. CF deltog 1976 vid Alfa Laval i Lund i den första tjänstemannakonflikten på SAF-området.

Inom CF pågick en livlig inkomstpolitisk debatt. Saco lanserade begreppet livslön. Långa utbildningstider med hithörande studielån skulle tas med i bilden då man betänkte de akademiskt utbildades inkomst- och lönesituation, menade Saco.

CF fick ett nytt policydokument 1983. I detta betonade CF att en ökad användning av teknik var viktigt både för näringslivet och för samhället i stort. CF arbetade för att påverka beslutsfattarnas uppfattning om teknik. Det var samtidigt självklart att CF skulle fortsätta att bevaka sina medlemmars professionella intressen: deras anställningsförhållanden, arbetssituation och personliga utveckling.

Genusfrågor allt mer i fokus inom förbundet under 1980-talet. Medvetenheten ökade om betydelsen av att fler kvinnor valde tekniska utbildningar – CF måste informera om de goda förutsättningarna på arbetsmarknaden som en sådan utbildning innebar. En lika viktig fråga blev att vidta åtgärder för att kvinnliga civilingenjörer skulle få samma möjligheter som män till anställning, befordran och utveckling.

Sin första kvinnliga ordförande fick Sveriges Civilingenjörsförbund 1985 med Ingrid Bruce. Hon gjorde bl.a. stora insatser för att fler kvinnor skulle läsa till civilingenjörer och för att stärka de kvinnliga civilingenjörernas roll. Hon var även med och initierade ett nätverk för kvinnliga civilingenjörer.

På 1990-talet hade CF utvecklats från en liten förhandlingsavdelning till en av de större aktörerna på den svenska arbetsmarknaden. Antalet medlemmar hade då fyrdubblats sedan starten. Andelen medlemmar inom privat sektor hade ökat drastiskt sedan förbundet bildades 1954. Sverige drabbades under 1990-talet av en ekonomisk kris och regeringen presenterade ett åtstramningspaket.

Diskussioner om en fusion mellan CF och Ingenjörsförbundet uppkom på 2000-talet. Det första beslutet om en fusion togs 2005. Namnet på den nya organisationen blev Sveriges Ingenjörer, som fastställdes vid CF:s fullmäktigemöte år 2006. År 2007 var fusionen klar.

Digitaliserat material ur arkivet!

Är du intresserad av att studera arkivhandlingar med anknytning till Sveriges Civilingenjörsförbund? Under tema Arkivet och rubriken Sveriges Ingenjörers och CF:s arkiv finns skannade originalhandlingar ur Sveriges Civilingenjörsförbunds arkiv (som ingår i Sveriges Ingenjörers arkiv) att läsa direkt på webbplatsen.

Läs mer!

I TAM-Arkivs tidskrift TAM-Revy 2007:1 (sid 11) finns en artikel om Ingrid Bruce som var förbundsordförande för Sveriges Civilingenjörsförbund 1985-1989, "Ingrid Bruce – engagemang för ingenjören och facket".

Skapad 2011-06-16. Ändrad 2018-02-14.

Litteratur

Rågvik, Harry. Det stora steget: Civilingenjörsförbundet 1954-94. Från herrklubb till samhällsaktör.

TLI och Ingenjörsförbundet

Tekniska Läroverkens Ingenjörsförbund (TLI) - senare omdöpt till Ingenjörsförbundet - grundades 1941 för att tillvarata läroverksingenjörernas intressen. År 1967 blev förbundet sedan omvandlat från en intresseförening till ett fackförbund anslutet till Saco - något som ledde till flera organisationsstrider med TCO-förbund.

I Boel Berners bok ”Sakernas tillstånd” beskrivs ”den långa vägen”, att via folkskola, praktik och kvällsstudier bli institutingenjör. Detta kunde uppfattas som en dröm, men det blev också en realitet för många människor. Från början var det en väg till avancemang för - främst - unga män med arbetarklassbakgrund. Även kvinnor kunde välja denna väg men upplevde större svårigheter att göra karriär inom yrket. Det var under mellankrigstiden som drömmen om att - via ingenjörsstudier - lämna arbetarklassen uppkom.

Ursprunget till TLI var de kamratföreningar, som samlade ingenjörer som utexaminerats från det tekniska läroverk eller de tekniska gymnasier som föreningen varit ansluten till. I slutet av 1930-talet började sedan en diskussion om att bilda ett nytt riksomfattande kamrat- och yrkesförbund för läroverksingenjörer. Förebilder existerade i övriga nordiska länder där ingenjörer och tekniker redan hade hunnit sammansluta sig i riksorganisationer.

År 1939 togs ett avgörande initiativ av Tekniska Förbundet i Norrköping som var berett att arbeta aktivt för att skapa ett förbund för läroverksingenjörer. Men ett problem blev det andra världskrigets utbrott. Detta försenade förbundets grundande.

Men den 4:e januari 1941 sammankallade norrköpingsföreningen via sin ordförande representanter för de tekniska läroverken i Sverige till ett möte. På detta möte – som hölls i Kungliga Skolöverstyrelsens föreläsningssal på Hantverkargatan 29 i Stockholm – samlades representanter för många organisationer för läroverksingenjörer. Vid denna sammankomst bildades TLI.

Redan i förbundets initialskede uppkom idéer om ett internationellt samarbete. Tidigt hörde Driftsingenjörsförbundet i Finland av sig med en förfrågan till de svenska kollegerna om ett nordiskt ingenjörssamarbete. En nordisk samorganisation grundades 1941, men kriget begränsade kontaktmöjligheterna. Först 1945 återupptogs normala kontakter igen.

TLI grep sig an ett antal - för medlemskåren - viktiga frågor. Exempelvis handlade det om praktikfordringarna för inträde i tekniskt läroverk, fortbildningskurser för läroverksingenjörer och läroverksingenjörernas anställningsförhållanden vid statliga verk.

TLI var alltså ursprungligen en ren intresseorganisation. Men tanken på att ombilda den till en facklig organisation med rätt att sluta avtal på arbetsmarknaden och bevaka medlemmarnas såväl sociala som ekonomiska intressen hade diskuterats vid olika tillfällen sedan början av 1950-talet. I början fanns det ett stort motstånd mot att välja en facklig linje inom TLI. Men skaran inom TLI som insåg värdet av en facklig organisation för ingenjörer växte under årens lopp.

År 1961 ville ett representantskapsmöte i Norrköping förbereda organisationens ombildande. Slutligen – vid representantskapsmötet i Malmö – ändrades organisationens stadgar så att de fastslog att det var förbundets uppgift att även ta till vara medlemmarnas ekonomiska och sociala intressen. När TLI den 12:e november 1966 tog det historiska beslutet hade det utkämpats en mer än tioårig organisationsstrid. I denna hade bl.a. Saco, SR och TCO varit inblandade.

År 1967 anslöts TLI till Saco. Flera TCO-förbund tog initiativ till bildandet av "Ingenjörssamfundet" (ISF). ISF tog kontakt och skapade en relation till Svenska Teknologföreningen. TCO-förbunden ville hindra TLI:s samarbete med Teknologföreningen. ISF tillsammans med STF startade tidningen "Ny Teknik". TCO-förbunden ställde sedan som krav att STF avvecklade sitt samarbete med TLI, något som också skedde.

Genom att Saco sa ja till TLI låg vägen öppen för utökat samarbete med civilingenjörerna och en integrering av TLI:s och CF:s arbete för Sveriges ingenjörskår.

Några gånger under 1980-talet fortsatte den organisationspolitiska turbulensen kring TLI. Första gången var i början av 1985 då flygteknikerna ville lämna TCO-förbundet ”Officerarnas Riksförbund” för att i stället ansluta sig till TLI. Från Saco:s sida hälsades yrkesgruppen välkommen, men inte till TLI utan till Svenska Officersförbundet – ett annat av Saco:s medlemsförbund. Flygteknikerna protesterade och hotade t.o.m. att JO-anmäla Saco eftersom de tyckte att deras beslut var grundlagskränkande. TLI höll en låg profil under konflikten som slutade med att flygteknikerna stannade kvar i TCO-förbundet ORF.

År 1989 bytte TLI namn till Ingenjörsförbundet. Utbildningssystemet ändrades efter hand. De tekniska läroverken – som varit en bra rekryteringskälla för Ingenjörsförbundet – avskaffades och ersattes med ingenjörsutbildningar om 80 poäng och 120 poäng vid högskolorna. Förändringen minskade klyftan till CF:s medlemmar.

En vårdag 2003 träffades Ingenjörsförbundets ordförande Lars Berkesten och Sveriges Civilingenjörsförbunds nye ordförande Ulf Bengtsson. Då beslöts att de två förbunden skulle fusioneras. Ingenjörsförbundet flyttade in i Ingenjörshuset år 2004. På fullmäktigemötet 21-23 november 2005 fattade Sveriges Civilingenjörsförbund beslut om en sammanslagning. Ingenjörsförbundet fattade beslut i samma anda på sin kongress 3-4 december. Den 1:a januari 2007 skedde ett formellt samgående. Samtliga medlemmar i ingenjörsförbundet och CF fördes då över till det nybildade fackförbundet Sveriges Ingenjörer.

Ingenjörsförbundet hade en stark position i den offentliga sektorn. CF å sin sida hade sin styrka inom enskild sektor. Tillsammans skulle de kunna bli ett starkt lag.

Skapad 2011-06-16. Ändrad 2011-11-20.

Litteratur

I Ingenjörernas tjänst. Ingenjörsförbundet 1941-1991. Ivan Bratt.

Slutet på en facklig historia. Tomas Lundenmark. AB Grafisk press. 1991.

Sakernas tillstånd. Boel Berner. Tema T Rapport 41. 1996.

Teknisk Tidskrift

Teknisk Tidskrift var Sveriges ledande tekniktidskrift och Svenska Teknolog­föreningens eget organ. Teknisk Tidskrift gavs ut åren 1870-1977. Flertalet år utkom tidskriften varje vecka och den kompletterades under lång tid med egna häften för de fackavdelningar som verkade inom STF. Teknisk Tidskrift utkom med sitt sista nummer 1977 och uppgick i nyhetstidningen Ny Teknik från 1978.

Teknisk Tidskrift är en unik informationskälla för den som vill få inblick i vår teknikhistoria. Här rapporteras bland annat om vetenskapliga och tekniska upptäckter både i Sverige och internationellt, här debatterades aktuella frågor och man publicerade en stor mängd vetenskapliga artiklar och uppsatser. Tidskriften är rikt illustrerad och innehåller en mängd ritningar. Teknisk Tidskrift är också en rik informationskälla för den som vill veta mer om Svenska Teknologföreningen. I tidskriften publicerades löpande information om STF och dess fackavdelningars/yrkesföreningars verksamhet.

Teknisk Tidskrift grundades på privat initiativ av Wilhelm Hoffstedt. Ett första provnummer utkom den 3 december 1870 under namnet Illustrerad Teknisk Tidning och det första ordinarie numret publicerades 1871. Namnet ändrades till Teknisk Tidskrift 1872. År 1879 togs Teknisk Tidskrift över av Svenska Teknologföreningen, och kom därefter att fungera som STF:s eget organ.[1] Hoffstedt, själv ingenjör och sedermera professor, fortsatte som redaktör vid Teknisk Tidskrift fram till sin död 1907.[2]

Teknisk Tidskrift gavs ut fram till och med 1977.[3] Flertalet år utkom tidskriften varje vecka, även om utgivningstakten varierade något över tid.[4] Teknisk Tidskrift kom 1871 samt 1893-1969 ut i veckoupplaga. Åren 1872-1878 gavs tidskriften endast ut månadsvis och 1879-1892 begränsades upplagan till 6-8 nr per år. De sista åren, 1970-1977, utkom Teknisk Tidskrift med ca 20 nr per år. Formen skiftade också under årens lopp: under åren 1893-1943 (med undantag för år 1922) utkom tidskriften veckovis i en allmän upplaga, som ett antal gånger per år kompletterades med egna häften för de respektive fackavdelningarna. Från 1944 gavs Teknisk Tidskrift istället ut i form av en enhetlig polyteknisk tidskrift där de ”särskilda fackhäftena försvunnit och textavdelningen i varje häfte i stället gjorts till ett sammanhängande helt.”[5]

Teknisk Tidskrift uppgick i den mer populärvetenskapliga tekniska nyhetstidningen Ny Teknik från 1978.[6] STF hade startat Ny Teknik 1967 tillsammans med Svenska Ingenjörssamfundet, ISF. I verksamhetsberättelser från 1960-talet kan vi läsa dessa beskrivningar av tidskrifterna och dess tänkta läsekrets:

Teknisk Tidskrift som var Sveriges ledande tekniktidskrift [9] är som tidigare nämnt en unik källa för den som vill få inblick i vår teknikhistoria eller som vill veta mer om Svenska Teknologföreningen och dess fackavdelningars/yrkesföreningars verksamhet. Här redogörs löpande och relativt ingående om föreningens verksamhet – exempelvis kan man återfinna både de årsvis sammanfattande verksamhetsberättelserna eller läsa vilka föredrag och studiebesök man ägnat sig åt den senaste tiden.

Digitaliserat material ur Teknisk Tidskrift

Längre ner på sidan finns ett mindre antal skannade exempel ur Teknisk Tidskrift. Är du intresserad av att se fler? Under avdelning Arkivet, rubrik Teknisk Tidskrift i arkivet finns fler digitaliserade exempel, bland annat på den föreningsinformation som löpande rapporterades i tidskriften, på tryckta föredrag, artiklar, illustration och ritningar.

I Svenska Teknologföreningens digitaliserade verksamhetsberättelser som finns tillgängliga under tema Arkivet, rubriken Svenska Teknologföreningens arkiv kan man följa rapporter om Teknisk Tidskrift årsvis. Ofta sammanfattas informationen i verksamhetsberättelserna under en egen rubrik för Teknisk Tidskrift.

Wilhelm Hoffstedt

Wilhelm Hoffstedt var Teknisk Tidskrifts grundare, ägare och utgivare 1870-1878 samt redaktör vid tidningen fram till sin död 1907. Hoffstedt, född 1841, tog examen vid Teknologiska Institutet (sedan KTH) 1865 och fick professorstitel 1902.

Han undervisade bland annat i maskinlära vid både Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) och Slöjdskolan/Tekniska skolan i Stockholm, och han var föreståndare för byggnadsyrkesskolan vid Tekniska skolan i Stockholm 1879-1907 och sekreterare för Kungliga Tekniska Högskolan mellan 1877-1907. Hoffstedt som var medlem i STF från 1862 fram till sin död, var också aktiv i föreningens styrelse samt ordförande i avdelningen Mekanik. (Indebetou och Hylander 1937, sid 66)

Originalhandlingar - Teknisk Tidskrift

Nedan finns anmälan från det första ordinarie numret av Teknisk Tidskrift samt ett urval sidor ur tidskriftens 25- och 100-årsjubileumsnummer.

Under avdelning Arkivet och rubriken Svenska Teknologföreningens arkiv finns en artikel om Teknisk Tidskrift i arkivet. Där kan du studera ett flertal digitaliserade exempel, bland annat på den föreningsinformation som löpande rapporterades i tidskriften, på tryckta föredrag, artiklar, illustration och ritningar.

I Svenska Teknologföreningens digitaliserade verksamhetsberättelser kan man följa rapporter om Teknisk Tidskrift årsvis. Ofta sammanfattas informationen i verksamhetsberättelserna under en egen rubrik för Teknisk Tidskrift.

Skapad 2011-06-28. Ändrad 2011-11-20.

Referenser

[1]Holmberger1912, sid 176. Vid övertagande 1879 bar STF namnet Föreningen TI

[2]Hoffstedt var huvudredaktör för Teknisk Tidskrift åren 1879-1892 samt redaktör för avdelningen Mekanik 1893-1907. Indebetou, Govert och Hylander, Erik (red.): Svenska teknologföreningen 1861-1936 : Biografier. Del 1, Födelseåren 1811-1884, Svenska Teknologföreningen 1937, sid 66 ”Hoffstedt”

[3]Från utgången av 1977 upphörde Teknisk Tidskrift i form av självständigt utkommande tidning, se Historiskt om Ingenjörsförlaget, Ingenjörsförlaget AB, Stockholm 1984, sid 29. Teknisk Tidskrift uppgick från 1978 i Ny Teknik, se Nationalencyklopedin, uppslagsord ”Teknisk Tidskrift”, sid143, band 18, 1995 Höganäs.

[4] Mer om Teknisk Tidskrift i Holmberger1912, sid 176-184 och Hansson, Sven A: Svenska Teknologföreningen: de andra femtio åren 1911-1961, Civilingenjörsförbundet1981, sid 36-44 samt i Teknisk Tidskrift år 1945 (då en historik över själva tidskriften för åren 1870-1945 samt en sammanställning över ledning 1871-1945 publicerades). I de digitaliserade verksamhetsberättelserna kan man följa årsvis rapporter om Teknisk Tidskrift. Se även Historiskt om Ingenjörsförlaget, Ingenjörsförlaget AB, Stockholm 1984.

[5]Svenska Teknologföreningen Styrelsens berättelse över verksamheten 1944, sid 13, Svenska Teknologföreningens arkiv, 719/B1b Verksamhetsberättelser och ekonomisk förvaltning, TAM-Arkiv. Se även Teknisk Tidskrift 1945, sid 1059, 1063 samt 1064-1065 och Hansson1981, sid 36-38

[6]Nationalencyklopedin, uppslagsord ”Teknisk Tidskrift”, sid143, band 18, 1995 Höganäs. Svenska Teknologföreningen Verksamhetsberättelse 1967, sid 14-15, Svenska Teknologföreningens arkiv, 719/B1b Verksamhetsberättelser och ekonomisk förvaltning, TAM-Arkiv. Hansson 1981, sid 44

[7]Svenska Teknologföreningen Verksamhetsberättelse 1966, sid 9, Svenska Teknologföreningens arkiv, 719/B1b Verksamhetsberättelser och ekonomisk förvaltning, TAM-Arkiv

[8]Svenska Teknologföreningen Verksamhetsberättelse 1967, sid 14-15, Svenska Teknologföreningens arkiv, 719/B1b Verksamhetsberättelser och ekonomisk förvaltning, TAM-Arkiv

[9]Nationalencyklopedin, uppslagsord ”Teknisk Tidskrift”, sid143, band 18, 1995 Höganäs

Bratt, Ivan (red):Ingenjörsförbundet 1941-1991,Stockholm : Ingenjörsförbundet, TLI, 1991

Hansson, Sven A: Svenska Teknologföreningen: de andra femtio åren 1911-1961,Civilingenjörsförbundet1981

Hildebrand, Albin (huvudred.) och Holmberger, Gunnar (red):Svenskt Porträttgalleri, andra serien, 1. Svenska Teknologföreningen 1911, Stockholm 1911

Historiskt om Ingenjörsförlaget, Ingenjörsförlaget AB, Stockholm 1984

Hoffstedt, W.: Sak- och namnregister till Teknisk Tidskrift årgångarne 1 till och med 22, Stockholm 1896

Holmberger, Gunnar: Svenska Teknologföreningen 1861-1911. Historik utgifven med anledning af föreningens 50-årsjubileum,Stockholm 1912(utgiven i 350 numrerade exemplar, två exemplar finns hos TAM-Arkiv)

Indebetou, Govert och Hylander, Erik (red.): Svenska teknologföreningen 1861-1936 : Biografier. Del 1, Födelseåren 1811-1884, Svenska Teknologföreningen 1937

Indebetou, Govert och Hylander, Erik (red.): Svenska teknologföreningen 1861-1936. Biografier. Del 2, Födelseåren 1885-1914

Lundenmark, Tomas: Slutet på en facklig historia: berättelsen om de sista 16 åren i Ingenjörsförbundets historia,Stockholm: Ingenjörsförbundet, 2007

Nationalencyklopedin : ett uppslagsverk på vetenskaplig grund utarbetat på initiativ av Statens kulturråd, chefsred. Kari Marklund Bra böcker, Höganäs 1989 – t.ex. uppslagsord som: Ingenjör, Civilingenjör, Teknologföreningen, Ingenjörsförbundet, Civilingenjörsförbundet, Teknisk Tidskrift m.m.

Rågvik,Harry: Det stora steget : från herrklubb till samhällsaktör : Civilingenjörsförbundet 1954-94, Sveriges civilingenjörsförbund, Stockholm1998.

Svenska Teknologföreningen: Sveriges civilingenjörer, bergsingenjörer och arkitekter 1961, utgiven till Svenska Teknologföreningens 100-årsjubileum, Stockholm 1961

Teknisk Tidskrift 1871-1895, Extra Häfte, Svenska Teknologföreningen, Stockholm 1896