Historien bakom ingenjörernas hederskodex

Ingenjörsyrket genomgick flera stora förändringar under 1900-talets första decennier. Civilingenjörstiteln stadfästes 1915 som benämning på utbildade tekniker av särskild status och renommé. En symbol för ingenjörens stärkta roll kan ses i KTH:s flytt till de stora pampiga lokalerna på Valhallavägen 1917 – en monumental tegelskapelse präglad av den rådande nationalismen. Examensarbetet infördes i slutet av ingenjörsutbildningen, för att visa teknologernas förmåga till djup och problemlösning. 

Även Svenska Teknologföreningen flyttade 1922 in i nya lokaler vid Brunkebergstorg.

Kopplingen mellan ingenjörens verksamhet och forskning var länge oklar. Från början hade exempelvis forskning vid de tekniska högskolorna skett på universitetslärarnas fritid, inte sällan om nätterna i lediga laborationssalar. Till och med Hannes Alfvén, sedermera Nobelpristagare, fick till sin tidiga forskning försöka få pengarna att räcka till detta från anslaget till ”samlingar och laborationer”.

Men under 1900-talet början skedde förändringar på flera håll, och ingenjörsyrket genomgick en tydlig professionaliseringsprocess. En del av denna var att ge ingenjörsverksamheten en mer vetenskaplig dräkt. Införandet av en teknologie doktorsgrad började diskuteras, en åtgärd som skulle kunna höja yrkets status och förankring (teknologie doktorsgrad hade vid det här laget etablerats i flera länder, inte minst i Tyskland som var en viktig förebild). År 1927 antogs förslaget slutligen av Kungl. Maj:t, och året efter skedde den första disputationen vid KTH. (Björck, Henrik, Teknikens art och teknikernas grad: föreställningar om teknik, vetenskap och kultur speglade i debatterna kring en teknisk doktorsgrad, 1900-1927 (Stockholm, 1992).) År 1937 infördes även möjligheten att bli teknologie doktor vid Chalmers tekniska högskola.

Även Teknologföreningen deltog i professionaliseringen av ingenjörens roll och arbete. Viktiga frågor rörde vad en ingenjör var, vad hans viktigaste arbetsuppgifter var, och hur han skulle samverka med det omgivande samhället. En del av detta var att formulera en hederskodex för ingenjören. (Teknologföreningens hederskodex har också diskuterats av forskaren Boel Berner i "Får civilingenjören ha civilkurage?" i J Lentz & L Wadsö (red) Inte vår sak? Om etik och moral i ingenjörskonsten (Lund, 1987), s 33-51) En kommitté för att ta fram ett sådant dokument tillsattes inom Teknologföreningen 1926. (TAM-arkiv, STF:s arkiv (719), B1A3. SKRIVELSER TILL BEHANDLING VID SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGENS ORDINARIE STÄMMA DEN 21 MARS 1929, Verksamhetsberättelse 1928.)

Bakgrunden för etikintresset beskrevs i Teknisk Tidskrift med utgångspunkt i ett antal potentiella yrkesproblem, och med referenser till inspiration från både utlandet och andra yrkeskårer. American Institute of Electrical Engineers hade antagit en ”Code of priciples of professional conduct” redan 1912, som väckt intresse inom Teknologföreningen. Även andra professioner hade liknande riktlinjer.

Författaren anförde vidare som försvar för eventuell kritik:

Även på själva hederskodexdokumentet finns en kort bakgrund tryckt:

Debatten vid sammanträdet gällde i huvudsak vad som eventuellt skulle kunna adderas till riktlinjerna om till exempel ingenjörens arvode, och om hur riktlinjerna skulle distribueras. Riktlinjerna antogs med några mindre textjusteringar. (”Tekniska föreningar: Svenska teknologföreningen” Teknisk Tidskrift, 2 mars 1929, s. 137.)

Den antagna hederskodexen trycktes upp och distribuerades och utgjorde i många år de ledande riktlinjerna för ingenjörens yrkesutövning. Hederskodexen, lyfter forskaren Boel Berner upp, var ett uttryck för en yrkeskår som hade starkt självmedvetande och som var medveten om sin plats i samhället. Ingenjören hade med sin vetenskapliga skolning en unik plats i det framväxande industrisamhället. (Boel Berner, "Får civilingenjören ha civilkurage?" i J Lentz & L Wadsö (red) Inte vår sak? Om etik och moral i ingenjörskonsten (Lund, 1987), s 33f. Boel Berner är för nuvarande professor vid Tema Teknik och social förändring, Linköpings universitet (2011-11-01))

På 1980-talet aktualiserades frågan om etiska riktlinjer igen. Kodexen från 1920-talet upplevdes som gammaldags i formuleringar och innehåll. Diskussioner om teknik och teknikernas ansvar följde i kölvattnet av införandet av alltmer storskalig teknik, och även av olyckor som Tjernobylkatastrofen. Boel Berner har dragit paralleller mellan situationen när den första kodexen formulerades: krav på experters rätt att forma samhället i ett läge av teknisk och ekonomisk återhämtning. (Joachim Lentz, ”Yrkesetiska kodexar – några exempel” J Lentz & L Wadsö (red) Inte vår sak? Om etik och moral i ingenjörskonsten (Lund, 1987), s 105.)

Den nya kodex som utarbetades inom Civilingenjörsförbundet under 1980-talet var vidare i sitt angreppssätt än den gamla, i det att den inte bara behandlade lojalitet mot arbetsgivare och kollegor, utan även mot samhället. Utöver att beröra kulturella och etiska frågor betonade de nya formuleringarna också tydligare att ingenjören verkade på en marknad.(Boel Berner, "Får civilingenjören ha civilkurage?" i J Lentz & L Wadsö (red) Inte vår sak? Om etik och moral i ingenjörskonsten (Lund, 1987), s 48.) Så mycket som 60 år hade förflutit mellan de två hederskodexen.

Så här ser Sveriges Ingenjörer hederskodex ut idag, presenterad på förbundets hemsida.

Enström framhöll:

Originalhandlingar - Ingenjörernas hederskodex

Här kan du själv läsa några av de källor som Maja Fjaestad hänvisar till i sin text om ingenjörernas hederskodex. Förutom STF:s tryckta Hederskodex (beslutad) 1929 finns här även de två artiklarna ur Teknisk Tidskrift liksom STF:s verksamhetsberättelse från 1928 och föreningsmeddelande i Teknisk Tidskrift från 1929 .

Skapad 2011-09-08. Ändrad 2018-02-14.